Hej! Hur mår du?
Att svara på den frågan är inte alltid så lätt, speciellt inte när det tar emot att vara oärlig. Än mer besvärande kan det bli när personen som frågar troligen inte vill ha ett ärligt svar och förväntar sig ett "-Tack, bra. Och du då?" Men vad händer när man faktiskt inte mår så bra. Vad svarar man då? Dilemmat man ställs inför.. att antingen ljuga, om än "bara" en liten vit lögn, och få det överstökat lite artigt som förväntat eller svara så som det är och kanske göra situationen obekväm för den som bara ville vara artig. De flesta svarar som det förväntas av en och ignorerar rösten i bakhuvudet som skriker "-Det är fult att ljuga!" Många kanske inte ens hör den rösten längre då den har skrikit sig hes och nu bara får fram några tunna viskningar, om den inte har tystnat helt.

De allra flesta har från barnsben fått lära sig att det är fult att ljuga och fara med osanning. Ett talesätt comes to mind: "Djur, barn och fulla personer talar alltid sanning". Det ligger något i det. Barn är initialt brutalt ärliga eftersom de inte kan de sociala regler efter vilka vi normalt lever, vilket kan ge olika reaktioner hos de vuxna som slaviskt och utan att ifrågasätta följer dessa. För så gör man bara, det bara är så. 

Ett ganska milt exempel kan vara ett ursäktande leende från en mamma som är rädd att främlingen kan ha tagit illa upp av barnets kommentar följd av en skarp blick och en åthutning till sitt barn med orden "-Så där säger man inte". Den varianten är nog ganska vanligt  förekommande. Men hur man säger istället är det nog inte många som talar om för sina små. Så vad lär man sig då att göra? Kanske bara vara tyst och inte yttra sig om mycket eller ljuger ihop något för att ändå ha något att säga. Men hur vet man då vad som är okej att ljuga om och inte? Och varför är det okej att ljuga ibland?

En annan variant kan vara tonårskompisarna som provar kläder tillsammans. Ut ur provhytten kommer ena kompisen med ett belåtet leende och frågar "-Hur ser det ut?" Rätt som det är kliver någon över den osynliga sociala gränsen och talar att det inte alls passar. Man sårar en kompis som ser det som ett svek fast det egentligen bara var en ärlig kommentar menad att hjälpa.

När barn och unga vuxna börjar inse att allt man säger får konsekvenser, när yttranden resulterar i en jobbig situation så börjar de flesta att undvika dessa, ofta genom att ljuga eller bara inte säga hela sanningen. Man lär sig att "bädda in" så´nt som kan upplevas som jobbigt eller hårt eller helt enkelt undvika att svara rakt med kringgående pladder och byte av samtalsämne.

Hur kommer det sig att man ska dalta så med vuxna människor? Uppenbarligen är det ju något vi får lära oss eftersom vi som barn inte har dessa "filter". Till vilken nytta då kan man undra.. För att någon som har en dålig dag inte ska få det extra jobbigt med någon annans problem? Så fråga inte då om du inte vill eller orkar höra svaret! Men det går ju inte att inte fråga, det är ju oartigt. Har det att göra med att visa hänsyn? Men eftersom man inte vet hur den andra mår hur vet man då om man ska visa hänsyn eller ej? Så hur gör man då? Man utgår alltså från att den andre kan ha det jobbigt och inte vill ha ett ärligt svar. Kan man inte läsa av personen i fråga då och välja sina ord utifrån det man kan se och de vibbar man får..? Nja, kan vara svårt det med eftersom man inte heller "får" visa hur man känner sig om man mår dåligt vill säga. Mår man bra ska man visa det. Mår man dåligt ska man hålla god min och låtsas som att allt är bra. Ytterligare en lögn som hör till de sociala reglerna. Som sammhället ser ut idag kan man ju stöta sig med andra ganska lätt och andra är generellt snabba att döma utifrån någon annans tillfälliga agerande och sina egna fördommar. Kanske orkar man inte se längre än till hur just de sociala reglerna efterföljs och bedömmer och dömer andra utefter det. 
Frågan man får ställa sig blir ju till syvenes och sist vad som är viktigt för en själv. Är det jag, mina känslor och värderingar eller någon annan som förväntar sig artighet, att man följer de sociala reglerna och vad jag kan gissa mig till att denne känner och tycker samt hur denne kommer att reagera på mitt svar. Orkar du tänka till nästa gång någon hälsar och frågar hur du mår eller gör du som det förväntas av dig utan att ifrågasätta? Vad är viktigt för dig?

Ofta, nej väldigt ofta eller nä, helt ärligt, så gott som varje dag tänker jag att ikväll ska jag gå och lägga mig i tid så jag får sova ut och vaknar pigg och utvilad imorgon. Så jag kan kliva upp utan att känna det som jag har sand i ögonen och helst bara vill krypa ner djupare under täcket där det är så inbjudande varmt och bekvämt.

Någon gång har det hänt att jag har vaknat, sträckt på mig och klivit upp och känt att det är härligt med en ny dag. Den känslan vill jag ha varje morgon. Men så nedrans hopplöst det ska vara att uppnå den då. 

Dålig karaktär, jo det är absolut möjligt att jag har. Är känslan i sig en för liten morot? Kanske. Men vad tusan är så viktigt eller roligt att göra på kvällen då som gör att min plan falerar varje gång?! Ja visste jag det skulle jag väl ha ändrat på det kan tänkas. Jag läste någonstans att personer med hög IQ tenderar att vrida på dygnsklockan och är vaken längre på kvällen. Låter ju smickrande för alla de som är nattugglor men hur smart är det när man ändå måste kliva upp tidigt och blir trött och trögtänkt.. Men att ha högt IQ och att vara smart kanske inte är samma sak.
Så VAD gör jag då som resulterar i dessa sena kvällar? Efter jobbdagens slut hämtas barnen, hem å laga mat, äta å plocka undan. Sedan är det dags för barnens kvällsrutiner med tvättning och tandborstning, sagoläsning och sedan sitta med tills de somnar. Ungefär som det ser ut för de flesta föräldrar skulle jag tro. Vid det här laget är jag toktrött och har många gånger slumrat till vid nattningen.

Vimmelkantig och med en stark längtan efter huvudkudden får jag äntligen tid att ta min kvällskaffe och ...tja.. få lite egentid och göra allt det där som är så viktigt att jag inte kan lägga mig i tid för att få de 8 timmar sömn som jag vet att jag behöver. Det går en kvart, en halvtimme och tröttheten är som bortblåst eller kanske förträngd och då kan jag ju passa på att "bara" fixa lite. När jag tittar till på klockan nästa gång och inser att jag borde ha sovit för en timme se´n blir jag så där less på mig själv igen. Något är definitivt skevt i min prioritering. Känner du igen dig? 

Jag vet att jag alltid hittar saker som behöver pysslas med innan jag lägger mig men jag vet inte riktigt varför det är så brådskande att göra just precis då.. så hur viktigt kan det vara? Ska "bara" plocka lite saker, lite skräp som ligger någonstans där det inte ska vara (enligt mig), "bara" ta reda på lite tvätt eller disk, "bara" fylla i nå´t papper som ska till dagis eller skolan eller måste "bara" betala räkningar. Eller som när jag bestämmer mig för att inte göra något "nyttigt" eftersom det trots allt finns kvar imorgon och istället "bara" hamnar vid TV:n eller datorn, vilket visar sig vara en precis lika stor tidstjuv. Skulle en timme till på dygnet hjälpa? Troligen inte,  jag hittar nog något mer som "bara" behöver göras. Här krävs en rejäl rannsakan och omprioritering.

"Jag ska bara" sa Alfons Åberg..