Ofta, nej väldigt ofta eller nä, helt ärligt, så gott som varje dag tänker jag att ikväll ska jag gå och lägga mig i tid så jag får sova ut och vaknar pigg och utvilad imorgon. Så jag kan kliva upp utan att känna det som jag har sand i ögonen och helst bara vill krypa ner djupare under täcket där det är så inbjudande varmt och bekvämt.

Någon gång har det hänt att jag har vaknat, sträckt på mig och klivit upp och känt att det är härligt med en ny dag. Den känslan vill jag ha varje morgon. Men så nedrans hopplöst det ska vara att uppnå den då. 

Dålig karaktär, jo det är absolut möjligt att jag har. Är känslan i sig en för liten morot? Kanske. Men vad tusan är så viktigt eller roligt att göra på kvällen då som gör att min plan falerar varje gång?! Ja visste jag det skulle jag väl ha ändrat på det kan tänkas. Jag läste någonstans att personer med hög IQ tenderar att vrida på dygnsklockan och är vaken längre på kvällen. Låter ju smickrande för alla de som är nattugglor men hur smart är det när man ändå måste kliva upp tidigt och blir trött och trögtänkt.. Men att ha högt IQ och att vara smart kanske inte är samma sak.
Så VAD gör jag då som resulterar i dessa sena kvällar? Efter jobbdagens slut hämtas barnen, hem å laga mat, äta å plocka undan. Sedan är det dags för barnens kvällsrutiner med tvättning och tandborstning, sagoläsning och sedan sitta med tills de somnar. Ungefär som det ser ut för de flesta föräldrar skulle jag tro. Vid det här laget är jag toktrött och har många gånger slumrat till vid nattningen.

Vimmelkantig och med en stark längtan efter huvudkudden får jag äntligen tid att ta min kvällskaffe och ...tja.. få lite egentid och göra allt det där som är så viktigt att jag inte kan lägga mig i tid för att få de 8 timmar sömn som jag vet att jag behöver. Det går en kvart, en halvtimme och tröttheten är som bortblåst eller kanske förträngd och då kan jag ju passa på att "bara" fixa lite. När jag tittar till på klockan nästa gång och inser att jag borde ha sovit för en timme se´n blir jag så där less på mig själv igen. Något är definitivt skevt i min prioritering. Känner du igen dig? 

Jag vet att jag alltid hittar saker som behöver pysslas med innan jag lägger mig men jag vet inte riktigt varför det är så brådskande att göra just precis då.. så hur viktigt kan det vara? Ska "bara" plocka lite saker, lite skräp som ligger någonstans där det inte ska vara (enligt mig), "bara" ta reda på lite tvätt eller disk, "bara" fylla i nå´t papper som ska till dagis eller skolan eller måste "bara" betala räkningar. Eller som när jag bestämmer mig för att inte göra något "nyttigt" eftersom det trots allt finns kvar imorgon och istället "bara" hamnar vid TV:n eller datorn, vilket visar sig vara en precis lika stor tidstjuv. Skulle en timme till på dygnet hjälpa? Troligen inte,  jag hittar nog något mer som "bara" behöver göras. Här krävs en rejäl rannsakan och omprioritering.

"Jag ska bara" sa Alfons Åberg..